2016

      Sandviken den 27 juni 2016

 

Svenska mästerskapen i Boule 2016

Körde vägstädning i dag med Sotarn. Blev en del tankar om SM i Falun, där vi snodde något av ett skräll-silver, och samtidigt sorgen över  den plågsamt förkortade dubbel-karriären, där sjukdom, som oftast, får bestämma över livet. Å andra sidan så är ju Boule bara ett spel, en lek att ta lagom allvarligt/lättsamt på. Och det går ju alldeles utmärkt i mindre tävlingar och klubb-träningar. Men när SM-flaggorna vajar över den skånska myllan och spelen kan börja, då växer hornen ut och krigarhjärtat slår med full styrka. Det känns varken rätt för mig eller mot klubben, att inte ge allt. Och när det inte riktigt räcker till.....gräver man lite djuuupare. För vi närmar oss, rasande snabbt, dagen då allt ska avgöras, då vi sak mäta oss mot hundratals andra svenska spelare.

 Min toppning består av lite svettning på fd Kihlströms Gym i Gävle, en gång i veckan bara, för mina rassliga knäns skull, samt Ultraljudsbehandling på alla övriga ynkliga punkter. Jag har nog snart förbrukat den fantastiska maskinen....! Som extra kick har jag beställt tid hos läkare nästa vecka, och då ska bägge axlarna på en uppfriskande dos av hydrokortison, på gott och  ont. Sen har vi dessutom den stora biten att slita med ! Jag tänker då på det m e n t a l a, själen eller andekraften. Hur gödslar man den på bästa sätt? Hur stor ska dosen va? Ja, personligen så rådgör jag med en utbildad psykolog.

 Inte har väl Rolf Raumer råd med nå´t sånt som han gnyr om taskig ekonomi ! Nää – så rätt, så rätt. En gammal kärlek är utbildad och pratar helt vänskapligt och mycket gratis. Perfekt ! Hon guidar mig, inte alltför ömsint och kärleksfullt, utan rätt skarpt och  krävande där hon vill se eftertanke och självkritik. Men även stor tillit till mig själv samt mod och offervilja.

 Låter stort de här – men såå stort är det ändå inte. Jag gissar att jag inte var ensam om att uppleva ”det stora undret” !? Ni vet de där med ett gäng exil-vikingar mot 80.000.000 britter . EM i fotboll. Vem vinner såna fighter? Ett lag med ett stort hjärta, stark motivation och friska spelare, kryddat med en genomtänkt organisation. Det gäller givetvis inte bara fotbolls-EM. Funkar lika bra i Svenska Mästerskapen i Boule. Hitta ett mål, reka, sök rätt hjälp, träna hårt så dina egenskaper förstärks (mod-tillit-utförande), och vips så finns dom där.....förutsättningarna för att lyckas i  tuffaste konkurrens.

Om alla gör likadant så kan ju inte alla lyckas med målen. Men en tro på mig/dig själv och ordentliga förberedelser med en ödmjuk inställning, ger mig/dig möjligheterna att lyckas. Allt det här känner ni givetvis till. Frågan är : Vågar du spänna bågen tillräckligt hårt, med skrämmande risk för att misslyckas? Det är faktiskt den största frågan och tarvar en helhjärtad inställning, för det krävs enormt mycket för att stå som segrare i ett SM – även i nåt så ”simpelt” som Boule.

Väl mött i Malmö boule-vänner och LYCKA TILL !

                                               

                                                                                                                                                                              Rolf Raumer

 

På väg mot Boule-SM i Malmö med ….en kopp kaffe eller ett sugrör med en hink valium ?

Jag vet inte om ni också har lagt märke till fenomenet ? Utan att almanackan ändras så blir vintrarna läääängre och lääääängre i stark kontrast till somrarna som bara försvinner......... fors bara. Gubbgnäll tycker ni. Kanske de, för den här gubben känner sig gammal och trött. Sliten och nött. Idag sökte jag glädjen och passionen. Vid Klubbhuset (SAIK Gk) tog jag fram några klubbor och hasade ut till rangen. Isande kall vind i svagt solsken betydde tjockjacka på, och efter svag uppvärmning och 20 tillknackade djupfrysta övningsbollar hittade jag fyra ställen till på den här ömkliga kroppen som behövde akut hjälp.

Bollarna flög inte långt och absolut inte rakt, men dom flög. Det kändes som bitar av kroppen också flög – så där fann jag ingen passion alls. In på Statoil på hemvägen och ännu en ask Ipren 400 mg. Höger handled i bandage, nacken ömmande, vänster knä glappare än nånsin och min allra sista magmuskel hänger i en skör tråd.

Två av mina kompisar stöttade mig till min lilla Skoda.

Tog mig hem med möda och hittade, till min ”glädje”, tre nya räkningar i brevlådan. Glöd/Passion ? Nää, snarare intensiv pension. Men skam den som ger sig. Efter en tupplur på ca 34,16 minuter var jag åter mitt gamla risiga jag. Yr, vilsen och i akut behov av glädje, klarsynthet, ett glas vatten och 2 ipren. Svalde skiten och efter en ”kvarting” började pillren göra nytta. Gluttade på svenska bakgångar i Skidskytte och moralen skönk till kris-läge. Tröstäta går ju inte för sig heller med en gallblåsa som är lika instabil som en dunk nitroglycerin, och ett diafragmabråck som är  alert  i stil med Gaza-remsan.

Inte nog med det – jag har återigen nått modiga 98 kg, och jag har för länge sen lovat mig själv att aldrig passera hundrakilos-gränsen.

Tog en kort promenad i skogen intill, och där, helt överraskande, fann jag, gömd o glömd under snö och kvistar, ett stänk av glädje som gav mig kraft att kravla mig ända hem igen. Stänket räckte till att koka kaffe och mumsa på två kakor. De ni !!

Gick sen ut i förrådet och tittade till viagran, nej Viragon menar jag. Hade nyckeln med mig och 750-kubikarn slog igång  sekunden - ivrig att få komma igång till en ny vår. Synd bara att våren redan passerat. Isvindarna som smög in genom den halvöppna dörren tog snabbt bort den dejavu av glöd, glädje och passion jag kände av hojens morrande vibrationer. Stängde av maskinen och hasade in igen.

Nu sitter jag här, ”vrålmätt” och tänker på tider, tider som gått, Gyllene Tider, tidelag och tider som komma skall. Det låter grymt nostalgiskt och lite depressivt kanske, men …. det kanske leder nån´stans? Kanske till SM i Skånes metropol. Ja, faktiskt. De här längre dagarna gör att det trots allt spirar ett litet hopp om vår,  värme och ljusare tider. Alla som tänker sig att delta letar spelpartners, och börjar planera färdsätt för att nå gränsen till Danmark.

Nya klubbfärger vad gäller kläder gör att vi får leka mannekänger där nere, och de ska bli kul. Hotellrummen är sen lång tid tillbaka redan bokade, och liksom bara väntar på oss. Nånstans, djupt i mitt inre, vet jag att jag kommer att slipa formen framöver. Inte bara boule-formen utan även den här överviktiga kroppen kommer att få sig en överhalning. Låter kaxigt och lätt gjort, men det är det inte. Jag får gräva djupt för att hitta min disciplin. God mat och nybakade bullar är ju så otroligt lätt att få i sig. Mitt problem är att det blir alldeles för tätt mellan godbitarna.

Sen längtar jag förstås till att träffa alla likasinnade där nere i Malmö. De som man ser blott en gång om året, vid SM, de som dyker upp vid Seriespel, de som finns i Svealandsförbundet vid DM och liknande samt  de vänner som finns från egna klubben, med påföljande roliga kvällar, spåkonster och kortspel.

Kollar jag noga så är det inte ens fyra månader kvar till årets sport-semester. Känns … ja det gör det. Det pirrar till lite och en svag längtan börjar nosa sig fram ur de dammiga vrårna runt omkring mig. Skulle ju kunna dammsuga de här dammiga vrårna, men jag kör vidare med gammal beprövad metod – öppnar bägge dörrarna och skapar korsdrag. Spar med de gör jag nog ändå till en varmare dag.

Passion ja, passion för sporten och äventyret. Det kanske dyker upp igen. Plötsligt känns det inte omöjligt att nå dit inom, en vettig framtid.

 

SE UPP MALMö !      SNART KOMMER VI – I LBJ.

 

                                                                                                                                                                              Må väl – hälsar Rolf Raumer

 

 

2015

Sandviken 2015-07-23

 

Tittar ut genom fönstret i vardagsrummet. Det dånar från plåttaket och och fågelbordet misshandlas av sommarens tuffaste regnskur. Inte ens en gråsparv eller pilfink. Ingen solbadande brunbränd grannfru som förgyller tillvaron. Det blir en lång tung frukost idag.

SM i boule har tagit upp vår tid under en vecka eller två. Vi har bott på lite olika ställen och några av oss har pendlat till vissa tävlingar.

Det gröna tältet med LBJ-flaggan har ändå lyckats samla oss för en bra klubb-gemenskap. Det var en lysande idé, och prislappen för tält-hyran var väl använda pengar.

Som jag nämnde på hemsidan tidigare så är det fantastiskt roligt att träffa alla SM-ansikten. Okända förväntansfulla, LBJ-are som sprider trygghet och glädje, bekanta från andra klubbar med drömmar om fint spel och center-court.

Jag gillar verkligen Tommy Åbergs initiativ....ni vet den där lilla välmenta skumpaflaskan som plötsligt dyker upp när någon lyckats riktigt bra. Kanon!

Banorna i Engelska parken fick en hel del kritik. Personligen så gillar jag idén med varierande underlag. Stråket som gick ner från Carolina Redeviva tycker jag fungerade som det skulle. De smala cykelbanorna däremot inbjöd ju inte till nå´t storspel. Botaniska trädgården innehöll faktiskt en hel del variation trots att de vid en snabb blick såg likadana ut. Totalt sett klart bättre än Skövde stenkross.

Ett stort minus var de slarvigt dragna snörena för bangränser. På massor av ställen stack de upp flera centimeter och det är oförsvarbart på ett sån´t här stort evenemang. Bl a fick ju Egart dyrt betala för de slarviga dragningarna.

Under ett par år har det svävat nå´n slags kritik att vi i vår klubb har för dåliga skyttar. Jag har hela tiden ansett det som felaktiga påståenden. Det är extrema läggare vi behöver. Vi lägger bra – men inte riktigt-riktigt bra. I många matcher blir vi helt bortgjorda, och det blir bara tydligare och tydligare att det är så man förlorar viktiga matcher. Givetvis måste skyttet fungera, men riktigt bra lägg kan knäcka vilket lag som helst.

Själv hade jag min dag, under singeln. Jag lyckades samla den moral och stridslust som behövs för att spela inför publik. Sista året har jag känt mig lite vekare än tidigare, inte trygg. Men nu räckte det långt. Kanske luften och gänget i Sunnersta var faktorn som gav mig en extra kick. Kanske bara att det var dags.

Före centercourten kände jag mig bara hotad i en match och det var mot Täpp från Mora.

Väl i semi så hade jag ju min publik, och det stödet gillar jag verkligen. Matchen där mot kulknapparen var ju väldigt jämn och jag fick hela tiden jobba med mitt fokus(mental peppning), och när min motståndare skulle ta ett skott (då han stod på 10p i ledning), såg jag hur han darrade i både hand och arm, och där förstod jag att övertaget var mitt. Det gällde bara att inte göra nå´t större misstag.

Finalen innehöll en riktigt skicklig bodensare, i form av Benny. Hur jag än försökte så gled han undan via mycket bra lägg och felfritt skytte(speciellt fram till 10-0). Själv sköt jag som en kråka, men kämpade desto bättre. Jag fick hela tiden gå på försvar. Vid 9-12 så hade jag chansen att skjuta bort honom, men där rök mitt fokus och därmed matchen. Tack alla som var där.

 

Kalle stod för den andra medaljen till klubben. Lyckades rätt enkelt ta sig till slutspelet. Väl i finalspelet på torsdagkvällen så bjöd han på spännande dueller. Vann första knappt men säkert och i finalen mötte Kalle sedan Djurgårdens Cliff Johansson. Två helt olika stilar stod för underhållningen och även här var kampen länge oviss, men Cliff kändes hela tiden farlig, och till slut fick Kalle motvilligt ge sig.

Många andra gjorde fina insatser och alla prestationer finns att läsa på hemsidan, via Bonäs´ försorg.

Tiden rullar på och snart står vi inför nästa seriespel. Flen för V65 och öppen. Motala för V55. Jag hoppas alla planerat bort semester-resor för att fokusera på två dagars hjärtliga insatser, för bästa möjliga spel. Använd anmälningslistorna så att TUK får nå´t att jobba med.       Rolf R (utan drink)

 

 

 

2014

 

Var det bättre förr ?

 

 

SM är nåt som kommer och går. Ifjol gick det bra! Nästa år kommer det också att gå bra. I år var ett sånt där år fyllt av erfarenheter, upplevelser, god mat och glest mellan framgångarna.

Livet i Rottne med Bengt, Kenneth, Birgit, Åsa, Kalle, Lena, Sotar´n och jag själv var fyllt av härliga frukostar med slagsmål om Risifrutti med körsbärssmak och frysklampar. Dessutom fick vi uppleva en däckexplosion på mitt bakhjul, blott 5 km från målet Rottne, som dock slutade lyckligt. Och en kväll gick nog sotar´n ner 2 kilo i bara svett-förlust på en härlig Pizza Eldorado från resturangen vägg i vägg. Alla kämpade också en kväll för en gemensam,egenhändigt tillagad middag, som var superb.

Lite Boule nu kanske.

En medalj till klubben går absolut att glädja sig åt. Kalle-Britt-Peter heter kombinationen som höll. Många var vi som föll och dit hör jag. Lena G och jag gjorde det visserligen bra i mixed dubbel med bl a en kvällsmatch som gav sköna vibrationer. Stenbäck x 2 plus Bempa var ytterst nära medaljen som klubben ändå tog. Bonäs och Tommy Å spelade inspirerat. Birgit och Lena G fick smaka på centercourten och spelade riktigt bra där, mot meriterat motstånd.

Vi har som vanligt spelat bra hela året. Lag-DM vann vi i V55 och trea i V65. Fina framgångar i Mixed-DM i Näs med bl a seger för Lothar Riegler och Vivian Simpson i dubbeln och Uppsalas DM smakade fågel med skytteguld till Rolf Bonäs och brons till Elisabet Rilling och även mig själv. Finalen i V55 Dubbel gick helt i LBJ-färger med Vivian Simpson och Rolf Bonäs som slutsegrare. Peter Olsson och Harri Kolehmainen närmast sörjande. Lars-Inge Wiberg och jag försvarade fjolårets guld i V65 och i singeln tog jag hem guldet, även där i V65. Nisse och Lena Stenbäck   förstärkta med Bempa vann V55 trippel och Peter Olsson snodde silvret i singel V55.

Det här tar ju aldrig slut, ser jag nu, för Peter Olsson har ju slutsegern klar i Svea Champ V55 och jag leder troligen i samma serie fast V65, där Lars-Inge också är med och slåss högt upp.

Elitseriespel i V55 är ju en riktig höjdare. Bara att ta orden i sin mun. Spela i ELITSERIEN när man är 55 -  65 - 70 år.  Det gick ju inte att drömma om för varken 5 eller 50 år sen. Förstummad ? Ja, utan vidare. Obesegrade efter första mötet......borde vara omöjligt.

Men inget är omöjligt om man bara orkar och vågar tro -  och sen spela efter den tron. Det gjorde vi och nu när jag smakar på de orden så känner jag hur mina ögon tåras av lycka. Lycka av att ha ....... lyckats.

Lena Stenbäck är fortfarande skyldig mig 3 härligt räksmörgåsar, men dem får jag nog aldrig se. Det var blott en morot, en chimär, för att få mig att ge mitt yttersta, att lyckas.

 

Som att allt detta inte vore nog så gjorde öppen klass och V65 även de mycket bra ifrån sig i seriespelet på hemmaplan. De är värda all beundran för sin inspiration och prestation.

 

Därutöver kämpade Nisse, Tommy Å och jag hårt för att få 30 banor i skick till seriespelet på hemmaplan. I finishen fick vi sen hjälp av 20 glada LBJ-medlemmar för en arbets-och trivselkväll. Veckan efter snörade vi upp banorna med Bonäs under 3 svettiga timmar. Vägstädning  har också fungerat parallellt med allt annat, i Lena G´s regi.

Det här är som ni förstår inte allt som behöver nämnas, men en del som i alla fall berör mig.

Dessvärre händer även tråkiga saker. Lothar är åter i Tyskland och jag vet i skrivande stund inte om han återkommer.

Magnus Kölgran har kastat in Ordförandeklubban och ersätts nu (enl gårdagens Styrelsebeslut) av Bempa fram till nästa årsmöte.

Själv har jag fått ett frestande anbud från en annan klubb, men hittills är övergångssumman alltför låg (bara femsiffrig), så ni blir nog fast för mig ett tag till................

 

Ja ni – nu väntar en härlig frukost på röda krusbär, svarta vinbär och hallon med mjölk, men framförallt väntar helgens seriespel i Kungens Kurva och Mora.

                                   Kör hårt och fortsättning följer

                                                                                                          Rolf R

2013

 

Hej på Er alla Ni som lägger Er tid på Boule och alla möjliga tankar om livet runt Boule.  För snart nio månader satt jag hemma i Sandviken och skrev ner detta lilla . Välkommen in i min värld!

 

BOULE

 

Snart 4 år har gått sen jag tassade in i GBS´s lokaler vid Folkparken i Gävle. Boule skulle testas! Inte min idé, men okey, vad gör man inte för sin gamle vän, Ulf. Tre onsdagars nybörjarträning i rad ledde bl a fram till SM i Falun 2013.

Idag är dagen efter en SILVERMEDALJ i V65 dubbel med en härlig kille, Lars-Inge Wiberg. Lycka, glädje,balans....Det fanns inte i min vildaste fantasi för 4 år sen.

Men klubben som jag tillhör består inte bara av mig och L-I. ”Det lyckliga klotet”, La boule Joyeuse, tog emot mig på ett fantastiskt sätt, både som nybörjare och ny för klubben. Jag visades ett storstilat välkomnande med all välvilja jag någonsin kunnat drömma om. Hittade kärlek och sorg, glädje och motgång, konkurrens och välvilja. Alla i klubben har betytt mycket för min resa i livet. Jag tänker inte plocka fram namn, för jag vill inte glömma någon.

Då, för fyra år sen, behövde jag något. Ville bli sedd, hörd och kanske också bedömd av andra människor, för mig okända. En ny värld helt enkelt, och så har det varit.

Jag är oerhört tacksam för alla kontakter, inte bara i LBJ, utan också i Silverbäcken, Trödje, Esplanad, Steel, 018, Mora med många många fler ute i bygderna.

Att se, observera människor i olika situationer och att försöka analysera vad som händer i dem när de möter motigheter och framgång, lycka och elände tycker jag är underbart spännande. Både i vardagen och i tuffa möten som boule-tävlingar, resor tillsammans, viktiga beslut och kanske en gemensam frukost. Allt det här ryms i den värld jag befinner mig i nu.

Boule – vad är det? Först tyckte jag att det var enkelt och rakt. Lägg klotet nära lillen, helst närmare än någon annans. Då får du kanske vinna, och blir lycklig. Så var det ett tag ! Sen dök det upp personer, ”stygga personer”, som la sitt klot närmare lillen än mitt, och vissa var så ”elaka” att de sköt bort mitt klot.  Ja, vad gör man? Jag måste hitta ett försvar. Anfall är bästa försvar, har jag läst, och då måste jag kunna skjuta själv också.

Efter några månader var jag så i skjut-fasen och den var kul!! Skitkul men också svår. Det krävs ett visst mått av självförtroende att stå där ensam och övergiven och skjuta prick på ett enda klot, speciellt i tävlingssammanhang. Självförtroende finns inte i en stadig ström i mitt liv. Det kommer och sen går det. Jag har aldrig riktigt fattat var det går. Men går, det gör det! Ibland händer det ju andra människor också.

Som i lördagens Semifinal i Falun. Lars-Inge och jag blev helt överkörda av Kärnans par. Noll – tre i första läggomgången. Deras skytt sköt klockrent och läggaren la som en gudinna! Vi spelade helt okey men inte klockrent. Jag tänkte och tänkte, pratade med Lars-Inge. Vi kom inte på några sensationella förändringar, för jag la bra och  L-I skötte sig också bra. Efter en runda till ledde de med 6 – 0. De hade ett grymt självförtroende. Såg oslagbara ut. Och vi var nere för räkning. Tankarna snurrade. Inga tydliga svar fick jag där inte. Ett beslut dock – vi ger oss inte! Tar vi lillen lägger vi ut den på 9,5 meter, alltså en meter till. Efter 0 – 7, 1 – 7 och 1 – 8 började något hända.

Skytten darrade lite,  jag la då ännu bättre och Lars-Inge blev bästa skytt samtidigt som deras läggare retade sig på småsaker. Gudinnan la plötsligt klart sämre, tappade fokus, och vi började klättringen. Trots otur med elaka lille-flyttar(oplanerade) så närmade vi oss. Vi tog ettor och tvåor och rätt som det var så hade vi 11 – 10, och gryyyymt med självförtroende. Samt stöd från

LBJ-vänner som höjde vårt mod till ändå säkrare mark. Helt logiskt la sen Lars-Inge in den tvåa vi behövde för semifinal.

Varför nämner jag det här? Jo, jag tror att jag vill säga att man måste inte alltid vara bäst för att lyckas. Men, man måste i svåra stunder, ha modet att verkligen vilja VÅGA bäst.

Och här tror jag nyckeln sitter till framgång. Det är lätt att vika ner sig och anledningarna många......nerver – motivation – oförmåga – fokusering. Om jag ger allt, precis allt för att vinna och ändå får stryk,   kan de göra ont!  Jag är avklädd! Kämpade väl men är avklädd. Det kan slå hårt mot mig. I fortsättningen kanske jag väljer att vika mig, för det gör mindre ont.

Eller – jag hittar nyckeln till att lyckas nästa gång. Det kan vara flera olika saker som öppnar låset. Ödmjukhet, analysförmåga, självinsikt, förmåga att höja mig när det gäller, ökad eller förbättrad träning, köpa nya klot eller att alltid studera motståndarna noggrant i och före matcherna.

Jag har full koll! Jo pyttsan! Det är ju vad jag tycker men givetvis har jag inte alltid det. Men försöker gör jag.

Jag är också bekväm av mig och tränar för lite. Det är inget nytt för mig. I golfens värld är och var det likadant. Mycket spel och lite träning. Men ….det ledde ändå till ett Riksmästerskap i golf och året var 2007.

Inga beslut är tagna, kanske tränar jag mer om ett halvår... För mig måste det vara roligt också. Varje dag har sin glädje och är väl värd att smaka på. Jag tycker också om mångfald och människor. Svårt att binda upp mig till fasta tävlingspartners. Jag tycker personligen att det är viktigare och sundare att träna/tävla med fler personligheter. Det vidgar mina vyer och bygger mer styrka för mig. Givetvis tycker inte alla så.

Väl inne på träning så kan de vara dags att ta en titt på det området. Många i klubben vill spela mycket och andra uppskattar tid för träning. Ytterligare andra spelar helst i lite slutna sällskap. Det vi gjorde i vintras, dvs tränade en timme varannan torsdag, känns som ett lämpligt minimum. Vill vi hitta styrka i bredd så är vi så illa tvungna att bli så mångsidiga som möjligt. Alla bör hitta lägg som fungerar på 2-3 underlag och lutningar. Alltså både en plan B och C i reserv. Har jag en svaghet på en viss längd så är det ju lämpligt att jobba extra med det problemet.

Lägger jag klotet med en viss, oplanerad sidskruv så måste jag göra nå´t åt det. Klarar jag inte av det själv så varför inte ta hjälp. Jag finns där med de råd jag kan ge och på sikt kanske vi kan hitta en skicklig person som håller en clinic.

Hur jag rör armen känns för mig väldigt avgörande för hur man lyckas under en hel dags spel. Längst ut sitter också en hand med fingrar som har betydelse. Men armen och pendeln är A och O för mig. Gör det inte   svårt med komplicerade finesser som lyckas var sjunde gång. Nej – rakt och enkelt. Jag ska kunna upprepa samma rörelse kanske 500 gånger innan en lång dags tävlande är slut. Det krävs trygghet då.......för att lyckas. Och den sitter i enkelheten.

Ja ni – det här är en läsning som jag bjuder på och som jag hoppas ni vill dela med mig.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                              Tack ska ni ha

                                                                                                 Rolf R                      

 

DSC_0036

Domarteamet i aktion i bakgrunden segrarna i Ladýs Weekend DamDubbel

Malin Mattsson-Evelina Lans KLO

DSC_0030

DSC_0006